Är räntevapnet uttömt?

0
Riksbankens reporänta ligger kvar på minus 0,50 procent och det verkar inte bli någon räntehöjning under nästa år heller om vi får tro Riksbanken. Innebär minusräntan att räntevapnet är uttömt?

Torsdagens räntebesked bjöd inte på några överraskningar. Riksbanken ligger still med sin penningpolitik men flaggar för att räntehöjningar skjuts ytterligare fram i tiden, till våren 2018. Eventuellt kan vi innan årsskiftet även se en mindre räntesänkning till, dock förmodligen inte mer än till -0,60 procent. De senaste årens ränteförändringar framgår av grafen ovan (Källa: Tradingeconomics.com).

 

Det är lätt att börja bekymra sig om vad som händer om Sverige drabbas av en recession inom ett-två år med tanke på att den främsta drivkraften bakom de senaste årens konjunkturuppgång heter räntesänkningar. När räntan ligger under noll är fallhöjden i praktiken begränsad så stimulansmöjligheten härifrån är begränsad. Skulle Riksbanken sänka räntan igen är effekten ytterst tveksam.

 

Rent teoretiskt kan man dock sänka räntan med flera procentenheter till men rent praktiskt blir det svårt eftersom små förändringar på nedsidan kan orsaka flykt till fasta tillgångar och hyperinflation. Trots nuvarande minusränta betalar inte bankkunderna avgifter för att ha pengar på banken. Pengarna på bankkontot ger dock ingen ränta. Något som de flesta kunderna i dagens låginflationsklimat verkar acceptera.

 

Skulle räntan på bankkonton bli negativ uppstår däremot ett dillemma hos kunderna. Betala en mindre avgift eller ta ut pengarna och slippa avgiften. En mindre avgift eller en mindre minusränta lär nog kunna gå hem hos de flesta kunderna men några större avgifter och minusräntor lär inte tollereras. Var smärtgränsen går är omöjligt att säga på förhand men det är svårt att se Riksbanken kunna sänka reporäntan till mer än minus en procent utan att helt rita om kartan i det finansiella systemet.

 

En bieffekt av minusräntor på banken som känns i plånböckerna skulle kunna bli flykt till fasta tillgångar men även aktier och andra typer av tillgångar som kan gynnas av kapitalinflöde, med andra ord tillgångsinflation och möjligen även hyperinflation. Historien visar att hyperinflation kan komma snabbt när det monetära systemet faller sönder. Uttag ur banker för att inte betala minusränta är ett scenario som snabbt kan skapa ett stort problem för det finansiella systemet. Det är självklart något som Riksbanken inte har något intresse av eftersom mandatet är stabilt penningvärde med måttlig inflation. I praktiken innebär det därför att utrymmet för nya räntesänkningar är högst begränsat.

 

Skulle nu konjunkturen plötsligt vika av nedåt, är Riksbankens händer inte helt bakbundna. Det finns andra sätt att stimulera ekonomin, bl.a. genom tillgångsköp men det krävs även strukturella förändringar på den svenska kapitalmarknaden för att de ska kunna få effekt. Optimalt vore dock om konjunkturen fortsätter att stärkas och Riksbanken på några års sikt kan höja räntan till 2-3 procent. Då kan man fylla på ammunitionen och skapar sig återigen möjlighet att använda räntesänkningar vid en konjunkturnedgång.

 

Som det ser ut just nu är inga ränteförändringar påkallade på kort sikt men på något års sikt framstår räntetrenden som given. Inflationsnedgången har brutits och framför allt nedgången för de långsiktiga inflationsförväntningarna. Nu krävs det en knuff uppåt i form av en viss överkapacitet i ekonomin. Vi lär se några räntehöjningar under de närmaste åren med start under sent 2017 eller våren 2018 som Riksbanken själv förutspår i den senaste prognosen.

 

Räntevapnet är inte uttömt helt men det krävs ändå en hyfsad konjunkturuppgång med uppbyggd överkapacitet under några kvartal för att fylla på ammunitionen. Dessutom gäller det för Riksbanken och det svenska finansiella systemet att börja titta på andra räntevapen som en implementering av den långa räntan i hushållens- och företagens balansräkningar. I synnerhet om reporäntan inte höjs till 2-3 procent.

 

Långa löptider på lån är i regel dyrare än korta. På den svenska kapitalmarknaden råder det en förkärlek för korta löptider på lån än vad som är fallet på många av de större utländska marknaderna. Det är bland annat än orsak till den relativa styrkan i svensk ekonomi efter finanskrisen, räntesänkningar fick snabbare genomslag. Situationen hade dock kunnat vara den omvända om räntetrenden hade gått åt andra hållet.

 

Låt oss istället anta att man generellt i samhället förlänger löptiden på krediter. Nettoeffekten vad gäller finansieringskostnaden behöver inte förändras men själva vetskapen om att lånen är bundna under lång tid kan ge en betydande effekt då stimulansen av mottagarna inte betraktas som tillfällig. Även om räntesänkningarna onekligen har stimulerat svensk ekonomi så har inte effekten varit lika kraftig som den hade varit om stimulanserna hade setts som bestående. Nu har vi haft en oerhört låg räntenivå i flera år men när räntorna sänktes var tron att de snabbt skulle stiga igen. Finansiering på långa löptider ger inte det bekymret.

 

Det finns som sagt mer att göra för Riksbanken om det skulle behövas men optimalt vore att de insatserna som redan har gjorts visar sig räcka. Särskilt i den här räntecykeln så att Riksbanken åter kan få tillbaka reporäntan som ett effektivt styrmedel för framtida behov. Även om reporäntan inte är det enda vapnet så är det effektivt vapen som i synnerhet är viktigt i den svenska ekonomin p.g.a. en relativt hög andel kortfristig kreditfinansiering.

 

Share.