Deflation i Sverige – på väg mot japanskt öde?

2

Den senaste inflationssiffran visar att den allmänna prisutvecklingen är negativ. Sett under de senaste tolv månaderna har Sverige deflation. Är vi på väg mot samma öde som Japan?

 

Sverige har under det senaste året flörtat med deflation men hotet har inte tagits på allvar. Finanskrisen, Greklandskrisen och andra ekonomiska kriser i vår omvärld har avlöst varandra sedan 2007. Tillfälliga nedgångar i inflationstakt har kunnat avfärdas som efterslängar av de olika kriserna i vår omvärld. I våras när kronan var stark kunde den negativa prisutvecklingen tillskrivas den starka kronan som då var något övervärderad.

 

Eurokrisen har lagt sig. Eurozonen är långt ifrån den avgrund som den stod på randen av för två år sedan. Den svenska kronan har försvagats mot de viktigaste valutorna. Arbetslösheten minskar. De svenska fastighetspriserna stiger fortfarande. Aktiekurserna når nya höjder. Bankerna är starka. Statsfinanserna sunda. De reala löneökningarna goda. Skatterna har sänkts gradvis under de senaste åren.

 

Med andra ord låter det inte som ett deflationsklimat. Allt kan alltid bli bättre men man kan bli förlåten för att önska sig mindre. Ändå är den aggregerade prisförändringen i ekonomin negativ sett till de senaste tolv månaderna. Och det är inte första gången heller. Vid flera tillfällen i år har inflationen varit negativ jämfört med ett år tillbaka i tiden. Frågan är hur länge vi kan avfärda deflationen som en statistisk avvikelse?

 

Det blir inte heller bättre av att Riksbanken avfärdar deflationen som en statistisk avvikelse. Säga vad man vill om räntan och räntenivån men den är Riksbankens främsta penningpolitiska verktyg. Och inflationsmålet är 2 procent. Ett mål som Riksbanken inte har varit i närheten att nå under de senaste åren. Med nuvarande penningpolitik ser målet allt mer avlägset ut.

 

Ja, ekonomin kan stärkas ytterligare. Det kan bli bättre i vår omvärld. De långsiktiga inflationsförväntningarna är fortfarande fast förankrade nära målet men har börjat naggas i kanten. Det är kanske inte läge för panik på Riksbanken ännu. Åtminstone de hökaktiga ledamöterna vill ge återhämtningen en chans till. Men man kunde ana svett i pannan hos hökarna när inflationssiffran släpptes tidigare i veckan som visade en inflation på -0,1% på årsbasis.

 

Ingves kan försöka skrämma bolånekollektivet med sitt prat om normalränta på fyra procent. Riksbanken har dock inte skuggan av en chans att nå inflationsmålet på kort- och medellång sikt. Och kanske inte ens på lång sikt utan en signifikant ändring av penningpolitiken. Så länge inflationsmålet ligger fast på två procent, är det inget avlägset antagande att normalräntan ligger närmare noll än fyra procent.

 

När den japanska kreditbubblan sprack 1990, dröjde det faktiskt flera år innan inflationen blev negativ. Under tiden hade bostadspriserna tappat 40 procent och Nikkei 225 mer än halverats. Dessutom hade den japanska yenen stärkts kraftigt under flera år gentemot dollarn innan konsumentpriserna hade uppvisat negativ förändring på årsbasis. 

 

Det står i en stark kontrast med utvecklingen på den svenska börsen och svenska bostads- och fastighetspriser. Börsen når nya rekord, bostads- och fastighetspriserna likaså. Kronan har faktiskt rekylerat ordentligt under de senaste månaderna vilket borde ge inflationen en skjuts uppåt. Men vad händer när aktiemarknaden åter backar? Eller framför allt när bostadspriserna vänder nedåt? Hur avlägset blir inte inflationsmålet om kronan stärks mot 7,50-nivån gentemot euron tack vare ränteskillnaden och nya skalv i eurozonens svaga ekonomier?

 

Med nuvarande penningpolitik serverar Riksbanken en välbeprövad men illasmakande sushi direktimporterad från Bank of Japans centrallager.

Share.