January 19, 2018
  • facebook
  • twitter
  • linkedin
  • instagram
  • Väntar på att kurserna hämtas..
  • New York
  • London
  • Moscow
  • Tokyo
  • Stockholm
  • Sydney
  • Delhi
  • Bangkok

Vad händer när Riksbankens nollränta inte fungerar?

Illustration Luc Melanson

Riksbanken sänkte nyligen räntan till 0 procent i ett försök att kompensera för en under flera år misslyckad penningpolitik. Inflationen är långt under målet och har legat där under flera år. Vad händer om Riksbanken inte lyckas vända skutan med räntesänkningen?

Inflationsmålet kan man tycka om vad man vill. Likaså sättet som inflationen beräknas. Faktum kvarstår dock. Inflationsmålet är 2 procent per år enligt den definition av inflationen som i dagsläget visar noll och målet har inte uppnåtts under flera år. För mycket fokus på hushållens skulder och en överskattning av företagens investeringsvilja tillsammans med en svag utveckling i omvärlden ligger  bakom misslyckandet.

 

Penningpolitiken runt åren för finanskrisen och något år därefter kan ursäktas. Ekonomin befann sig på okänd mark. Sedan sommaren/hösten 2012 har det dock stått klart. Inflationsmålet hade inte uppnåtts under några år. Inflationen var på väg ner och likaså inflationsförväntningarna. Utsikterna för stigande inflation har dessutom hela tiden försämrats. Effekterna av finanskrisen bet sig fast och skulle kännas under överskådlig tid. Sedan 2012 finns det egentligen inga ursäkter för den förda penningpolitiken.

 

I ett försök att kompensera för ett dåligt utfört jobb har Riksbanken under de senaste möten försökt chocka marknaden för att vända förväntningstrenden. Det har inte fungerat hittills även om det är för tidigt för att döma ut den senaste sänkningen helt och hållet. Den kom dock för sent för att ge full effekt snabbt. Riksbanken har dock konjunkturtrenden med sig så förr eller senare uppnås målet men det kan ta tre år till dess och när målet väl har uppnåtts kan det mycket väl vara dags för nästa cykliska lågkonjunktur. Med andra ord är det inte osannolikt att Riksbanken behöver bli mer kreativ förr eller senare.

 

Vad kan Riksbanken göra om det visar sig att nollränta inte fungerar? Faktiskt ganska mycket. Arsenallådan är inte tom bara för att räntan har sänkts till noll. Alternativa åtgärder är dock som mest effektiva när de som minst behövs. Problemet är som sagt att inflationsförväntningarna är så låga att vissa åtgärder får en liten marginalnytta. Vi kan se hur en svällande balansräkning i USA inte har givit den respons som Federal Reserve har hoppats på. Man ska också komma ihåg att alla okonventionella åtgärder långsiktigt kan vara skadliga. Penningsystemet bygger trots allt på förtroende.

 

Här är i alla fall exempel på några penningpolitiska vapen som Riksbanken kan använda när räntesänkningar inte  längre räcker.

 

Räntebanan som Riksbanken kommunicerar är ett mycket kraftfullt verktyg om det används rätt. Näst efter den faktiska räntan är räntebanan det viktigaste verktyget eftersom ekonomi handlar mycket om förväntningar. Tyvärr har den till stor del spelat ut sin roll med tanke på att Riksbanken konsekvent har gjort felprognoser och kommunicerat en felaktig räntebana. Få tar den på allvar. Förutom Riksbanken själv som sent har förstått kraften av räntebanan och ser den som det främsta verktyget framledes.

 

Minusränta har börjat diskuteras av vissa experter som ett alternativ och visst är det ett alternativ. Ett mycket kraftfullt och effektivt sådant. En räntesänkning från 0 procent till -0,25{031dbc6796ad9347cb52ab3b7d7993539529a8a28732a735adbd531be7edfbb6} skulle säkerligen ha en större effekt än en räntesänkning från t.ex. en procent till noll procent då det är en viktig psykologisk markering. I teorin kan man sänka räntan ganska mycket under noll men i praktiken är -0,25{031dbc6796ad9347cb52ab3b7d7993539529a8a28732a735adbd531be7edfbb6} så långt man kan gå. Mer än så skulle långsiktigt orsaka mer skada än nytta eftersom Riksbankens utmaning härifrån är att få pengarna att röra på sig utan att skapa misstro mot valutans långsiktiga värde.

 

En annan okonventionell men enkel åtgärd vore ett tillfälligt höjt inflationsmål. I teorin har den en liknande effekt som räntebanan men i praktiken vore det mycket mer kraftfullt att höja inflationsmålet till 3 procent under en övergångsperiod eftersom Riksbankens felprognoser har försvagat räntebanans makt. Det skulle ännu tydligare markera att penningpolitiken förblir expansiv under överskådlig tid. Med tanke på att inflationen under lång tid har varit lägre än målet vore det inte heller helt orimligt eller omöjligt att försvara politiskt med en tillfällig kompensation.

 

Kvantitativa lättnader har bland världens andra centralbanker varit en populär stimulans som onekligen har haft en viss effekt men ändå med en relativt begränsad och smal nytta. I Sverige är inte förutsättningarna för kvantitativa lättnader de bästa, om man inte fokuserar på ett område som Riksbanken verkligen vill undvika att fokusera på. Vi har en relativt liten obligationsmarknad. I och med att statsskulden är låg är statsobligationsmarknaden också liten. Företagsobligationsmarknaden är näst intill obefintlig. Bostadsobligationsmarknaden skulle kunna vara en lämplig marknad att stimulera av flera skäl trots att Riksbanken verkligen vill undvika detta. För det första skulle helikopterpengarna i teorin landa på många tak vilket ändå får anses vara syftet med penningpolitiska stimulanser. För det andra skulle det möjliggöra att låntagarna binder sina räntor på långa tidsperioder. Det hade man behövt kombinera med tvingande amorteringar för alla över en viss belåningsgrad och inte enbart nya låntagare.

 

Följer man den modellen leder amorteringar till ökade boendekostnader och därmed dämpad efterfrågan. Med all säkerhet något fallande priser också under en övergångsperiod. På sikt sänker de dock risken betydligt för långtagarna och hela ekonomin. De ökade kostnaderna går trots allt tillbaka till låntagarnas egna fickor och hushållens balansräkningar stärks rejält redan efter några år. Samtidigt som låga långräntor och långa bindningstider skapar total kostnadsförutsägbarhet för konsumenterna vilket ger mindre konsumtionsbortfall på grund av framtidsosäkerhet. En sådan lösning förutsätter förstås att kompetensen och kreativiteten finns bland svenska politiker, på Finansinspektionen och Riksbanken samt att dessa kan tala samma språk. Om det inte vore osannolikt nog, gäller det att få de svenska bolånetagarna, världsmästare i kortsiktighet, att binda sina räntor på långa bindningstider. 

 

Direkta åtgärder för att försvaga den svenska kronan är en annan väg att gå. Det är i praktiken en av de allra sämsta åtgärderna av de alla. Med andra ord också en av de allra mest sannolika. Förutom att man kan uppnå samma effekt med tidigare nämnda åtgärder som når ut ännu bredare i samhället, tenderar en direkt kronförsvagning att kosta mer och reta upp handelspartners som själva brottas med samma problem och inte vill importera deflation. Dessutom är en svag krona av mindre betydelse för ekonomin idag än den historiskt har varit det. Exportens andel av BNP har varit dalande under lång tid och en devalveringspolitik leder i längden enbart till fattigare befolkning och ett mindre effektivt näringsliv.

 

I teorin har Riksbanken många verktyg för att motverka deflation, även fler än ovanstående. I praktiken är det dock inte lika enkelt eftersom alla åtgärder kräver att mellanhänder gör sitt för att pengarna ska spridas i samhället. Dessutom är utmaningen med alla åtgärder att de inte slår lika brett i samhället eller att de är för okonventionella för att få stöd. Riksbankens utmaning är dessutom att den svenska ekonomin är en liten ekonomi och att marknaden per automatik kräver en mer disciplinerad penningpolitik från Riksbanken än från FED, ECB, BoJ eller BoE. I mångt och mycket är därför  Riksbankens främsta vapen i kampen mot deflation hoppet att de stora centralbankerna gör sitt jobb.

Föregående «
Nästa »

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Copyright 2017 © Aktiebladet. Alla rättigheter reserverade.