maj 29, 2020
  • facebook
  • twitter
  • Väntar på att kurserna hämtas..
ISSN 2003-5926
  • New York
  • London
  • Moscow
  • Tokyo
  • Stockholm
  • Delhi
  • Hong Kong
  • Frankfurt

“Stora eller lilla promenaden?”

  • 2020-04-04 08:08
  • Redaktionen

Det hade länge lockat att lämna storstaden för något mindre. Vi bodde mitt på söder i Stockholm och mina två bonusbarn började bli tonåringar med allt vad det innebär. Deras liv var som ett stort äventyr som precis börjat och inget vi vuxna sa fastnade riktigt. De var i teflonåldern och deras mor blev allt mer orolig och sträng, vilket givetvis gav motsatt effekt. Så tanken att bo utanför Stockholm, i ett annat samhälle, den tanken började så sakta att formas till handling. Ett mindre samhälle där lockelserna skulle vara färre för tonåringarna och kanske även för mig.

”Paradvåning uthyres i Mariefred”, den annonsen blev startskottet. Valet hade till slut stått mellan Sigtuna och Mariefred. Jag såg helst att vi hamnade söder om Mälaren då det kändes mer åt rätt håll för mig. När vi åkte för att titta på den så var valet enkelt. Det var här vi skulle bo. En stor lägenhet mitt i Mariefred. Vi flyttade samma dag som snabbtågen började gå till Eskilstuna via bland annat Läggesta och därmed Mariefred. En halvtimme från Stockholms Centralstation men med ett lugn och en ro som om Stockholm inte fanns.

Ramaskri från tonåringar, bökig flytt, kvarglömd urna i lägenheten i stan. Det var inte helt lätt att få med sig allt. Inte helt lätt att motivera en 13 och en 14 åring att lämna kompisar och stadens utbud för en håla ute på landet. Hur som helst så hamnade möbler, hund, katter, fru och bonusdotter och bonusson till slut där de skulle. I paradvåningen i idylliska Mariefred, eller skitlyan på vischan, som de yngre uttryckte sig.

Det är kartonger överallt, katter som retar hunden, hunden som jagar, tonåringar som surar, fru som övervakar att jag inte smiter. Slit och släp, svett och stön. Skickar iväg teflondoun ut att inspektera hämtmat. Här kommer det inte att lagas mat än på ett tag. Vis sedan tidigare så vet jag att en slant och löften om snabbmat kan vända dem till något mer absorberande.

Jag ägnar mig åt att packa upp köket och frun ägnar sig åt att packa upp kontoret. Sängarna är på plats och lakan är utlagda. Det börjar infinna sig ett visst lugn. Katterna inspekterar runt i de två planen och hunden har hittat sin matskål.

Hunden ja, denna Benson, en skön blandning av Collie, Labrador och Airedaleterrier, min bästa vän. Även om han ibland var envis som en terrier, åt som en Labrador och skällde som en Collie, så var han min vän – och mitt perfekta alibi.

Hundar ska ju som bekant gå ut, de skall rastas några gånger om dagen. I Mariefred är det ett nöje att rasta en hund. Gripsholms slottspark, Mälaren, strandpromenaden och de pittoreska gränderna. Det är en fröjd att promenera i Mariefred. Titta i skyltfönstret till den underbara lilla bokhandeln, förstrött sucka åt all den hemslöjd som folk med uppenbarligen obegränsade tidsresurser knåpat ihop och lämnat in till försäljning i turistaffärerna. Vem vill inte ha en minigungstol i vitmålat balsaträ?

Men framförallt, hunden Bensons behov fick mig att hitta Skänkrummet! Vi är tillbaka i det röriga hemmet och jag känner att det är dags för en paus från kartonger och alltmer grinig fru. Jag tittade Benson i ögonen och viskade: ”Är du inte lite kissnödig nu? Ska vi inte gå ut?”  Bensons reaktion gav mig den anledning jag sökte för att få en paus i flytten. Ett högt ”Benson behöver gå ut” ekade in i lägenheten när vi stängde dörren bakom oss och gick ned för trapporna. Det var vår första kvällspromenad i Mariefred.

Nyfiken utforskade jag gator och torg medan Benson hade fullt upp med att med ännu större nyfikenhet nosa efter lämpliga tikar. När vi kom till det lilla torget nedanför kyrkan så såg jag ett inbjudande sken från Skänkrummets fönster. Det var som en oas, ett hopp om dryck, gemenskap, service och lokalt skvaller. Utanför satt det två hundar kopplade till ett staket. ”Benson, möt dina nya vänner”. Benson som hade lärt sig vikten av socialt umgänge viftade glatt på svansen. De fick lukta av varandra och det var inga sura miner, tvärtom. Benson hade hittat det han sökte, frågan var nu om husse skulle hitta sitt inne i Skänkrummet?

Jag öppnade dörren och möttes av ett behagligt gemyt. Levande ljus, svag musik, bartender i vit skjorta och svarta byxor, ett par gubbar i baren och några par vid borden. Civilisation! Vackert inredd ligger Skänkrummet i samma byggnad som värdshuset, enligt utsago Sveriges äldsta, dock har det flyttats från sin ursprungliga plats. Ett minnesmärke från tiden då Mariefred mer eller mindre levde för att förvalta Gripsholms slott, de kungliga, hovet och deras entourage av hantverkare, tjänstefolk, soldater mm. Mariefred och dess invånare försörjde slottet med förnödenheter och själva namnet Mariefred som kommer från klostret Pax Mariae som serverade den andliga spisen ända tills allas vår Gustaf Vasa slängde ut katolikerna och lät riva byggnaderna.

Jag rör mig fram mot bardisken, tittar på hyllorna för att se om det finns en lämplig bitter som sällskap till den öl jag känner att jag har gjort mig förtjänt av. Det får bli en fatöl och en gammeldansk tänker jag när jag hör en röst. ”Nyinflyttad ser jag, jag såg att ni flyttade in på Storgatan”. Det är en av gubbarna i baren, jag har inte märkt att de har iakttagit mig men nu ser jag deras nyfikna och frågande blickar. ”Ja, vi flyttade in i dag”. De nickar och jag inser att detta är ett litet samhälle. ”Ser att du har hund, är det stora eller lilla promenaden?”. Jag måste sett ut som ett frågetecken för mannen fortsätter, ”Lilla promenaden är en öl, den stora är tre.”

Jag ler och inser att det var ett bra drag att flytta hit, jag kommer att trivas här. Givetvis blev vi goda vänner och Benson, ja det är en annan historia, men han fick över 40 avkommor innan han lämnade oss.


FH – för aktiebladet.se

 
ads

Tips