Grönköping på riktigt

Det var på den tiden då jag bodde i Eskilstuna, jag hade bestämt mig för att det var en bra stad att bo i under en period i mitt liv och gjorde mig snabbt hemmastadd i staden, bland annat genom att jag hade blivit vän med en Advokat, en Redaktör och en Källarmästare. Själv jobbade jag med att sälja varor till krogarna, så jag var således Grosshandlaren.

Grosshandlaren, Källarmästaren, Advokaten och ibland även Redaktören umgicks väldigt flitigt över middagar på Källarmästarens krog i mitt i staden. Det var den mest populära krogen och köerna till bord var långa men när kvällen började närma sig halv tio så lugnade det ner sig och denna Grönköpingstrio kunde då gå till bords i ett avskilt hörn uppe på avsatsen i den övre matsalen.

Dessa middagar planerades ofta tidigare under dagen. Det kunde vara så att jag, Grosshandlaren, kom förbi Källarmästarens krog i något ärende gällande en leverans av varor. Källarmästaren kunde då säga: ”Husmanskost? I kväll? Klockan 21:30? Ringer du Advokaten? Vad ska vi ha?” Vi brukade snabbt enas om vilken svensk paradrätt vi skulle äta och någon av de stackars kockarna som ursprungligen var anställda för att laga italienska delikatesser skickades iväg till mataffärer för att försöka hitta fläsklägg eller stekfläsk i bit, kanske vi ville ha kåldolmar eller en kålpudding, kanske syrliga småländska isterband eller varför inte oxrulader i gräddsås med rönnbärsgelé?

Uppdragen skulle i alla fall utföras och det var ingen idé för kocken att komma tillbaka tomhänt utan det var att bara se till att det fanns rykande varm husmanskost färdig till halv tio så servispersonalen kunde se till att det stod på bordet tillsammans med källarsval pilsner och immande kall OP Andersson.

Vissa dagar och kvällar drack dock Källarmästaren genomgående bananlikör. Ibland när jag undrar vad den eminente krögaren håller hus nu för tiden så har jag funderat på att ringa Systembolaget och fråga var de säljer mest bananlikör, eller snarare, var de överhuvudtaget säljer denna sötsliskiga sörja. Men tydligen så har han bättrat sig med åren och har ersatt banansörjan med ”den berömda ripan” – Sent ska syndaren vakna.

Eskilstuna var då en angenäm blandning av Grönköping, pop-, krog-, student- och därmed kaféstad med en ovanligt stor andel av original och kufar. Helt enkelt en väl fungerande stad på behagligt avstånd från den Kungliga Hufvudstaden. Att Eskilstuna dras med vissa komplex gentemot de andra städerna i Sörmland, Strängnäs och Nyköping, ter sig på lite olika sätt.

Att Eskilstuna lider av att Strängnäs är stiftsstad och därmed har en domkyrka som styr över Eskilstunas församlingar kan man utläsa av den enorma Klosters Kyrka som ståtar med sina dubbla torn mitt staden vilket annars bara anstår just en domkyrka. ”Strängnäs må vara stiftsstad men vår kyrka är större och ser ut som en”.

Trots att Eskilstuna har mer än dubbelt så stor folkmängd så är Nyköping residensstad i länet. Det är i Nyköping Landshövdingen sitter, inte i Eskilstuna. I Eskilstuna har man däremot valt att rösta på samma parti sedan den allmänna rösträtten infördes, ”vi kanske inte är residensstad men vi är i alla fall konsekventa!

De gamla arbetsgivarna Mått-Johansson, Fil-Öberg och Munktell är ett minne blott i stadskärnan. Munktell finns kvar som ett museum, konferenscenter och ett hotell medan själva verksamheten, numer Volvo CE, ligger utmed E20 i stadens utkant och är än i dag stadens största arbetsgivare. De gamla industrikvarteren i centrum med de vackra tegelbyggnaderna har återanvänts. Till stor del som lokaler till Mälardalens Högskola. En högskola som delas mellan Västerås och Eskilstuna. Två i många andra sammanhang konkurrerande städer. Till sörmlänningarnas förtret så verkar inte högskolan få universitetsstatus, vilket ger eskilstunabon ännu ett tillfälle att gnälla lite extra..

Givetvis så är det ju Västerås fel att Eskilstuna inte får vara universitetsstad. Kan även vara de där Örebroarnas fel, de har ju ett universitet och är residensstad, opålitligt folk de där örebroarna. Den enda glädjen är att även Örebros församlingar lyder under Strängnäs stift, så lite rättvisa finns det.

En teori är att städer som Eskilstuna och Strängnäs, Malmö och Lund samt Norrköping och Linköping, städer som ligger nära varandra där den ena är utpräglad industristad och den andra har en betydligt mer akademisk karaktär. När industrierna lades ner en efter en så växte komplexen gentemot den akademiska grannen i samma takt som arbetslösheten i den egna staden och då gällde det för industrisamhället att snabbt växla om till ett tjänstedito. Vilket jag tror att Eskilstuna har klarat bäst av de tre.

Nåväl, när klockan börjar närma sig halv tio på kvällen så har äntligen Källarmästaren ro att sitta ned och jag och advokaten får till slut smörja kråset. Advokaten brukar komma med en harang om att han har massor att göra och att det inte går att äta middag så sent för han ska vara på byrån tidigt i morgon bitti. Vi har lärt oss att inte lyssna då det för det mesta är just Advokaten som övertalar Krögaren att hålla baren öppen efter stängning. Vi sitter där och äter, dricker, skålar, skrattar och allt som oftast kommer det någon förbi och hälsar, kanske sätter sig ned en stund. Tar en pilsner, smakar på en raggmunk och umgås en stund. Krogen som mötesplats är oslagbar och det finns ju alltid alkoholfria alternativ för er som tycker att det blir lite väl spritromantiskt och jag håller givetvis med om att alkoholen kan vara skadlig – men en gång krogråtta, alltid krogråtta.

Så när kvällen så småningom blir till midnatt så sitter ju jag och Advokaten där i baren och tar en sista stänkare med Redaktören som kom förbi  för att ta en öl och berätta om vilka lokala tillbud som kommer att nämnas i morgondagens Kurir. Vi vandrar sedan hem i natten via en kebab för att skiljas åt vid Kyrkogatan. Allt är nära i Eskilstuna, lugnet har lagt sig och i morgon kanske det blir honungsglaserade fläsklägg.

/FH